Jag jobbade i receptionen på Stadshotellet i Växjö. I samma byggnad som hotellet finns även en nattklubb. Just denna lördagkväll var mycket folk ute och kön till nattklubben var ganska lång. Då ringer telefonen i hotellreceptionen och när jag svarar visar det sig att en mycket upprörd kille som pratar väldigt bred småländska är i andra ändan:

Killen: Du, jag kommer inte in på Nattklubben.
Jag: Nähä?
Killen: Men jag ringde innan och då lovade din kollega Camilla att skriva upp mig på gästlistan,
Jag: Det finns ingen Camilla som jobbar här så då har du nog hört fel.
Killen: NEJ det har jag INTE. Camilla lovade att jag ska få komma in på Nattklubben.
Jag: Men tyvärr finns det ingen Camilla här på hotellet, kanske på Nattklubben, men jag känner inte alla som jobbar där så jag vet inte vad de heter.
Killen (ropar, halvt desperat): Fan vad du ljuger!!
Jag: Nej, jag ljuger inte. Det finns ingen som heter Camilla som jobbar i hotellets reception.
Killen: Men vad fan, Nattklubben och hotellet är ju sak samma!
Jag: Nej, det är två helt olika verksamheter. Ett hotell och en nattklubb.
Killen: Men ni ligger ju för fan i samma hus!

Nu har jag börjat tröttna rejält på människan och börjar känna mig lite småsarkastisk.

Jag: Du, Swedbank och Pizzerian ligger också i samma hus, men du kan ändå inte köpa en kebabrulle på Swedbank.
Killen: Du, passa dig. Jag har åkt från Ljungby för att gå på nattklubben och nu säger vaktjäveln att jag inte får komma in.
Jag: Ja, men det är kö och det gäller alla.
Killen: Du, jag har åkt från Ljungby och…
Jag: Ojojojoj… Ända från Ljungby. Kom du i limousin?

Killen säger att jag ska dra dit där det är lite varmare och att han ska prata med min chef på måndag. Sen lägger han luren i örat på mig..