En dams sköljmedel läcker ganska frikostigt och hela kassabandet fylls av sköljmedel. Naturligtvis springer jag och hämtar papper och rengöringsmedel och börjar torka.

Damen ifråga står stilla med armarna i kors och tänker på annat, ibland räcker hon mig någon av sina varor som jag tydligen ska torka av åt henne. En man i kön muttrar för sig själv och säger högt:

– Ring på en städare!
– Vi har tyvärr ingen städare här just nu.
– Ditt jobb är att sitta i kassan, städare ska städa.
– Ring städarna!
– Min kassa är mitt ansvar, det är jag som städar den. Det finns ingen städare som städar kassorna.
– Jaså, då ska du få betala mina parrkipöter!
– Nu är det så att det är inte mitt fel att det runnit ut sköljmedel på bandet. Om jag låter det vara så blir alla era varor kladdiga, så jag kan tyvärr inte gå och sätta mig förrän jag torkat upp det! Det är som sagt inte mitt fel att det tillverkas otäta flaskor sköljmedel, så det är inte mig du ska skälla ut!

Mannen fortsätter muttra, damen börjar hjälpa till att torka upp och allt återgår till det vanliga. Efter en stund kommer dock tanken upp i huvudet: Hur fan ska han få parrkipöter när parkeringen är gratis?