
Jag sitter i forskarsalsexpeditionen och håller på att hjälpa en forskare och läsa svårtydd text då jag ser en äldre man utanför glasdörrarna. Han vinkar som för att jag ska komma ut. Jag ignorerar honom. Vill han något så får han komma in till expeditionen som alla andra! Efter ett tag förstår han det och parkerar sig framför disken och säger med uppbragd stämma:
– Ja, jag har ringt hit men ni har ju bara upptaget!
– Jaha, okej.
– Du! Det är inget ord!
– Va?
– “Okej” – det är inget ord. Har du slagit upp det i en ordbok? (mannen är röd i ansiktet av ilska)
– Det har jag aldrig behövt eftersom jag använder ordet ofta och vet vad det betyder. Vad var ditt ärende?
– Det är det värsta ord jag vet! Jag vill titta på kartor från 1600-talet.
– Jaha, över vilken ort?
– Veberöd
– Ja, jag ska söka i datorn så får vi se.
– Nej, jag kan ingenting om datorer!
– Nej, men jag visar dig.
– Jag vill bläddra.
– Det går inte. Vi har över 100 000 kartor och ritningar så vi måste ha ett söksystem.
Geez vilken dryg människa upphovsmannen till den här anekdoten tycks vara. Men vissa verkar se det som ett självändamål att göra redan arga människor ännu argare. Idiot.
Oh my dog. Känner igen det där SÅ ifrån mitt jobb, fast mitt jobb är via telefon. Stört omöjligt att förklara saker för vissa, för de vill göra på sitt sätt och förstår inte att det inte funkar så.
Älskar svaret till okej-angreppet!
Hur ser det ut i ditt badkar?