Kvittokravet takes its toll

måndag 11 juni 2012
    

Jag arbetar i en servicebutik där vi bland annat även säljer busskort och biljetter för Västtrafik. En dag kommer en man i 40-årsåldern in i butiken. Han skrider nervöst fram till kassan:

Kund: Kvitto…
Jag: Ursäkta?
Kund: Jag ska ha KVITTO.
Jag: Jaha, på vadå?
Kund: Den här…

Kunden drar upp ett tillknycklat engångskort för lokaltrafiken ur fickan.

Jag: Okej, har du köpt kortet här?
Kund: Näej…
Jag: Ja, jag kan tyvärr inte ge dig ett kvitto på något du inte köpt i den här butiken.
Kund: (rösten stiger en oktav): Joooo!
Jag: Nej, tyvärr.
Kund (höjer rösten ytterligare): Men det spelar ingen rooooll!
Jag: Jo, det gör det faktiskt.
Kund (vrål-snyft-tjuter för full hals): NEJ DET GÖR DET FÖR FAAAN INTE!

Kunden vänder sig om och rusar mot utgången och kastar sig mot dörren med en duns innan han fattar att den är stängd. Han sliter upp dörren, snubblar ut och springer med rasande fart därifrån.

Några dagar senare:

Jag och min kollega står vid kassan när ovan nämnda kund kommer in på nytt. Han stegar fram till kassadisken med triumferande blick och viftar med någonting han har i handen.

Kund (uppspelt): Nu ska jag ha kvitto, titta här vad det står!

Han visar fram vad som visar sig vara en tummad tidtabell för lokaltrafiken och pekar med ett darrande pekfinger på en paragraf i tabellens första del, som beskriver hur kollektivtrafiken fungerar. Där står följande:

”Kunden skall vid anmodan kunna uppvisa kvitto på kortladdning.”

Jag: Jaha, men det här betyder ju bara att du ska kunna visa upp laddningskvittot om en biljettkontrollant ber om det. Det har ingenting med kassakvittot att göra.
Kund (förtvivlad): NI SKA GE MIG KVITTO! INTE HÅLLA PÅ SÅ HÄR!

Han rycker tillbaka tidtabellen, tar sats och kastar den mot mig så hårt han kan (och missar). Sedan vänder han på klacken och stegar ut, utropandes vilda svordomar.

/Windwhistler

Nisse skriver:

Practical joke?