Upper white trash

Wednesday, 5 November, 2008 - 
Taggar:

Det var runt en halvtimme före stängning då en äldre dam kommer in och bara måste ha ett reklamblad för hon ville se vad som var billigt. Jag lånar ut mitt från kassan och hon ställer sig och läser det noggrant vid bandet.

Först frågade hon om jag hade smakat en viss glass, oc jag svarade sanningsenligt att jag aldrig hade smakat just den glassen. Då kunde hon inte köpa den, för hon måste ju veta om den är god. Sedan frågade hon varför vi aldrig hade fisk på extrapris. Vi har ju t.ex två alaska pollack för 25 kr den här veckan!

“Ohnej, det duger inte för mig förstår du!”, svarade kunden som om jag just givit henne den värsta förolämpningen i världen. Hon fortsätter med att fråga vad vi tar för kilopris för ryggfilérna av torsk. Svarar att jag inte vet men att det står på etiketten om hon går och kollar, för jag kan tyvärr inte lämna kassan.

Återigen blir hon grovt förolämpad och undrar varför jag inte kan det! Känner att det är läge att faktiskt försvara mig så jag säger att det är omöjligt för mig att ha allt i huvudet när vi faktiskt har 10.000 varor i sortimentet. Hon informerar mig om att när hon jobbade i butik så kunde hon minsann allt! I mitt stilla sinne tänkte jag på svar som “att det var ju inte så konstigt lilla damen för på artonhundratalet fanns det väl bara smör, sill och ost att behöva komma ihåg kilopris på” men jag sansade mig och ropade på min kollega i högtalaren istället och bad henne gå och kolla det jävla kilopriset på torskhelvetet så jag skulle bli av med damn någon gång.

Min kollega kommer tillbaka och damen säger med försök till lidingö-dialekt att hon minsann är utskickad av svenska handelskammaren för att jämföra kilopris. Där gick min gräns, jag bad min kollega att byta av mig och gick ut på rökpaus!