Jag jobbade som servitris på en restaurang i en stadsdel dit inga turister någonsin letade sig fram. De flesta av våra kunder var stamgäster av den typen att man visste precis vem som skulle ha vad, vem som ville ha tandpetare efter maten och vem som alltid lade fem pund i dricks.

En av de gäster jag gillade minst var en ganska alkoholiserad kvinnlig jurist, som brukade komma in någon gång per vecka. Hon hade varit regelbunden gäst sedan minst tio år tillbaka och var jättetjenis med ägaren. Ibland var hon jättetrevlig och ville prata om sina hästar, ibland låtsades hon att man inte existerade.
En sen kväll satt hon och hennes manliga sällskap ensamma kvar i lokalen. De hade sänkt ett par flaskor vin och jag satt på en stol bakom baren och väntade på att de skulle be om notan så att jag kunde få gå hem (jag hade inte lov av ägaren att sparka ut stamgäster, även om det var efter stängningstid).

Hennes sällskap säger “Nej, ska vi gå? Har du betalat?” , varpå jag säger “Nej, det har hon inte, men jag har notan klar här“, serverat med ett leende.

Tanten fryser till is:
“Jag har visst betalat!”
“Nej, inte ännu…” säger jag, nu med ett stelt leende.

Hon exploderar, kallar mig för “jävla luder”, säger att jag stoppat pengarna i egen ficka, med mera med mera. Jag hämtar ägaren, som vet att jag har rätt och som försöker tala henne till rätta men hon vägrar ge sig.

Efter ett tag tar jag min jacka och går, allt medan hon kastar glåpord efter mig. Dagen efter får jag veta att hon till slut bara gått därifrån, utan att betala.

Hon kom aldrig mer tillbaka.